I texten som följer går jag först igenom lagen om ett pris, jämvikt och diskuterar sedan en fråga om valutamodellen som beskrivs i Land Lantbruk (4 december) här och här bygger på ett missförstånd.
Jämvikt i en marknad innebär ordning
När man studerar ekonomi ser man att den fungerar bäst när det är ordning. Ett annat uttryck för ordning är jämvikt. En marknad med köpare och säljare är i jämvikt när dessa får göra den affär de förväntar sig att göra, till det pris de förväntar sig att göra det till. Att stå i kö i en timme för att köpa ost var vad man gjorde och förväntade sig att göra i Moskva för 30 år sedan. Det var säkerligen väldigt få som tyckte att det var konstigt. Det var så det alltid varit och det fungerade. Ville man köpa, fick man stå i kö.
Kanske fanns ett litet fåtal personer, som ifrågasatte, som en del gör: ”måste det vara på det här viset”? Finns det inte ett bättre sätt?
På samma sätt kanske man ska ifrågasätta, om det måste vara så att det pris mjölkbonden i Sverige och i England får för den mjölk de producerar, bestäms av ett enda företag på basis av världsmarknadspriset och vad en växelkurs varit – för i genomsnitt ett år sedan?
Allt sedan slutet av 1800-talet lär man på universitetens utbildningar ut lagen om ett pris. Lagen om ett pris är ett resultat av marknadsjämvikten när det råder fri konkurrens. Att vi nu kan observera att det är olika priser på den mjölk som mjölkbönder säljer i Sverige, Danmark/Tyskland och England, är då egentligen inget annat än ett bevis på att fri konkurrens inte råder. Det är inte särskilt svårt att acceptera. Alla vet det. De flesta mjölkbönder är medvetna om det. De flesta är inställda på att det ska fortsätta vara så. Det råder ordning och jämvikt på marknaden.
Tack vare detta har priset för producerad mjölk varit lägre i Sverige än i t ex Danmark och Storbritannien. Skillnaden för en gård med 100 mjölkkor är i storleksordningen 300,000 kr på årsbasis, som det står i artikeln. Särskilt ogynnsamt är det, för svenska mjölkbönder, att detta har inträffat just när priset i sig varit som lägst. Detta spelar roll, därför att det gör en dålig lönsamhet kanske så dålig att den tvingar företag i konkurs.
Det är bäst när det dåliga inte blir riktigt dåligt och det bra kanske inte heller riktigt bra. Dvs, riskhantering spelar roll. Varför skulle folk annars köpa försäkringar mot de värsta av utfall, när man vet att de över tid kostar massor av pengar?
I våras var det fem mjölkbönder i veckan som slutade (förmodligen med konkurs) i Storbritannien. Det var lika många i Sverige per vecka. Men eftersom Sverige är mycket, mycket mindre än Storbritannien, var krisen många gånger värre i Sverige. En del av det kanske har sin förklaring i det mycket lägre priset som betalades till svenska bönder.
Stor enighet
Det verkar finnas ett gott stöd bland mjölkbönderna om den här valutamodellen. Men det finns ett nationellt intresse också. Ett lägre pris i Sverige än vad som hade getts av fri konkurrens slår ut svenska företag, mjölkföretag och ökar därmed importen av mjölkprodukter. Ur statens, dvs skattebetalarnas, perspektiv innebär dessa nedläggningar minskade skatteintäkter. Det innebär en minskad matsäkerhet. Den bristande konkurrensen är ett nationellt intresse. I min rapport, En Friare Mjölkmarknad, tog jag upp den här aspekten, konkurrenssituationen på marknaden, som ett problem. Det här är ett av problemen med en bristande konkurrens, att man samtidigt har olika priser, som avviker från världsmarknadspriset, till lantbrukare i olika länder.
Precis som det till slut gick upp för konsumenterna i Moskva att det finns ett annat sätt, så kanske det går upp för bönderna – och skattebetalarna – i Sverige, att det inte behöver vara så här. Det finns ett annat sätt, som kanske är bättre.
Om vad som är lämplig längd på en genomsnittlig valutakurs som referens
Martin Enlund menar att den genomsnittsberäkningsmetod som Arla använder, 2 år, är för kort för att fånga upp eventuell ”mean reversion” i växelkurser och hänvisar till den forskning som finns. Det är helt riktigt, men Martin kanske inte känner till hur vetskapen om den här perioden tillämpas eller haft tid att fundera på om det sätt den tillämpas på är lämpligt.
Den forskning som finns gäller köpkraftsparitet (på engelska Purchasing Power Parity). Det är en studie av om lagen om ett pris håller. Tanken är att om en störning av jämvikten sker, t ex genom att ett lands växelkurs t ex faller, ska prisnivån på varor i det landets valuta stiga, så att till slut, omräknat till aktuell växelkurs, en vara kostar lika mycket i alla länder. Eller omvänt, om prisnivån på en vara i ett land stiger mer än i andra länder, ska det landets valuta falla i kurs, så att samma vara, omräknat till aktuell växelkurs, kostar lika mycket i alla länder.
En ganska lättillgänglig studie av detta är skriven av Bernd Schnatz vid Europeiska Centralbanken, ”Is Reversion to PPP in Euro Exchange Rates Non-Linear?” från år 2006. I den skriver Schnatz att återhämtningen normalt tar mellan tre och fem år för de valutor han studerat.
Arlas valutamodell beräknar ett medelvärde över de två senaste åren. Det betyder att det är en växelkurs som i genomsnitt är ett år gammal. Låt säga att målet istället är en fem år gammal växelkurs, en siffra hämtad från den här rapporten av Schnatz.
– Skulle det bli bättre, om medelvärdet i genomsnitt var 5 år gammalt, alltså beräknat över de senaste 10 åren?
Då skulle man beräkna mjölkpriset i Sverige och Storbritannien med en fem år gammal växelkurs till kronor och pund, från danska kronor.
Det här med en valutamodell motiverad av forskningen om huruvida lagen om ett pris är uppfylld, och hur länge detta tar, är knappast är ett lämpligt motiv för att – med flit – fixa till det så att lagen om ett pris verkligen inte fungerar. Syftet med PPP-studier är att testa hur lång tid det tar för priserna att av sig själva att bli samma i alla länder, efter en störning. Att ta den tiden som motiv för hur man ska förvränga priserna tyder på att man inte förstått innebörden av studierna. Den aktuella modellen skapar ett pris som är 10% högre i ett land än i ett annat.
Vad är det för fel på att ta aktuell växelkurs – och garantera att priset svarar mot ett världsmarknadspris i alla länder? Så att man hjälper lagen om ett pris på vägen? Det är lätt att göra och borde vara en klar förbättring.